Jag stack ut hakan vid ett tillfälle och sa att det inte finns något man måste. Jo, en enda sak, och det är att dö. Det kan vi ju liksom inte komma undan, inte än i alla fall. Men i övrigt finns det inga måsten!
En kvinna i sällskapet tog väldigt illa vid sig, och hävdade att det visst finns saker vi måste göra. Som vad, frågade jag. Ja, du måste ju städa och tvätta, svarade hon. Mitt svar är att nej jag måste inte städa men det är trevligt efteråt. Jag måste inte tvätta men det är trevligare med rena kläder. Och billigare, det blir så dyrt om man måste köpa nytt hela tiden. Men du måste ju i alla fall äta kontrade hon med. Nej, jag måste inte men om jag inte gör det så mår jag ganska dåligt och dör i slutändan.
Vi kom inte riktigt överens, och hon tyckte nog att jag var galen.
Men låt mig förklara hur jag tänker.
Hur många gånger på en dag tänker vi: jag måste? Ett antal gånger, vi gör det omedvetet och i många fall utan någon underliggande värdering. Till exempel säger/tänker jag flera gånger under dagen att jag måste gå på toa. Inget konstigt med det, eller hur.
Men ibland har ordet måste en negativ klang. Vi säger det i samband med något som är tråkigt, eller något som är jobbigt att ta tag i. Och så suckar vi. Djupt. Jag måste städa, tvätta. Jag måste gå ner i vikt… och där kom sucken… Och hur många gånger lägger vi inte till ett usch också… Usch, jag måste…
Nu kommer det fina i kråksången. Istället för att säga måste, byt ut det mot bör. Och ta bort Usch! Smaka på det: Jag bör gå ner i vikt. Sucken finns där i alla fall men jag får inte samma känsla av tvång.
Men om jag nu vill gå ner i vikt då måste jag ju ändra min vanor, eller? Då är vi där igen, måste! Jo, det krävs en förändring annars händer det inget. Men istället för måste, säg behöver. Jag bör gå ner i vikt, för att göra det behöver jag ändra mina vanor.
Och så här långt (eller kort, beroende på hur man ser det) har jag ändrat en del vanor. Det är en lång bit kvar men jag är på god väg.
Idag undvek jag chokladasken som åkte fram på jobbet, jag hoppade över tårtan som det bjöds på igår, jag tackade nej till kakburken som gick runt igår, jag lät bli snackset som resten av familjen fredagsmyste på. Nu sitter jag och bloggar på balkongen med en kopp te. Hade gärna tagit ett glas rosé men det får vänta till helgen. Jag är nöjd, och jag har ingen ångest! Nu ska jag bara bli fri från den segdragna förkylningen så att jag kan börja med mina sjuminuterspass.
Det finns inga måsten i livet.